Blåferdi/ Blue Journey

 

Denna höst/vinter deltar MTA i konferenser/mässor runt hela världen för att promota och boka ut Lena Willemark´s mest spektalurära projekt: Blåferdi.

Nedan ser du en film som berättar mer om detta projekt.

Blåferdi kommer att bege sig ut på en världsomfattande turné 2018/2019.

 

During this fall/winter, MTA Production will be participating in conferences around the world booking and promoting Lena Willemarks most spectacular music project ever:  Blåferdi/ Blue Jouney.

Here is a short film that says more about this unique project.

Blåferdi/ Blue Journey will make a global tour in 2018-2019


LENA WILLEMARK – ÅRETS KOMPOSITÖR VID FOLK & VÄRLDSMUSIKGALAN!

Det senaste året har inneburit en mängd spännande projekt och utmärkelser för Lena Willemark.
Vid årets Folk & Världsmusikgala som gick av stapeln på  Helsingborgs konserthus nu i helgen fick artisten, sångerskan, spelmannen och kompositören LENA WILLEMARK från Älvdalen motta utmärkelsen ÅRETS KOMPOSITÖR. Priset är instiftat av STIM.
Juryns motivering:
Årets Kompositör: Lena Willemark, från Älvdalen, bosatt Stockholm

Att kombinera traditionsmusik med nutida klanger är inte alldeles enkelt. Att förankra det gamla i det nyaste nya, att hitta en form där bägge delarna växer och sömlöst blir ett. Vår pristagare har på ett fantastiskt sätt hittat de gemensamma nycklarna men också spårat upp nya vinklar, varianter och vändningar som ger lyftkraft och lyster. Till och med med det ålderdomliga språket som blommar långt upp i Västerdalarna. 

Lena Willemark har verkat i många decennier i den svenska musikbranschen och räknas även som en av de främsta folkmusikartisterna på  den internationella scenen. Hon spelade bla på Guggenheimmuseet i New York förra året tillsammans med Benny Andersson, på den stora tyska folkmusikfestivalen i Rudolstadt och i februari medverkade hon vid den tyska musikfestivalen Ultraschall i Berlin.
Hon utforskar hela tiden nya musikaliska världar vilket väcker uppmärksamhet inte bara i Sverige utan även internationellt.
Vid musikfestivalen Ultraschall  medverkade hon som solist i ett nytt verk av Karin Rehnqvist.
Lena var  grammisnominerad i år i två klasser: folkmusikkategorin med hyllade albumet BLÅFERDI och i den klassiska kategorin med albumet DANSA tillsammans med Cecilia Zilliacus.
I januari och februari fick Lena dubbla akademiska utmärkelser:
Den 26 januari utsågs Lena Willemark till ledamot av Hederskollegiet vid Kungliga Musikhögskolan I Stockholm;
Titeln motsvarar hedersdoktor vid andra universitet/högskolor. Motiveringen lyder;” För en innovativ och fördomsfritt sökande verksamhet som sångerska,
spelman och pedagog med rötterna i svensk folkmusik, med stort engagemang för verksamheten vid KMH och dess studenter.”Den 1 februari utsågs hon till hedersdoktor vid Högskolan Dalarna.
Motiveringen till Willemarks hedersdoktorat;  ”Lena Willemark är riksspelman på älvdalslåtar men vägrar att inordna sig i något speciellt fack. Hon är en banbrytande genreöverskridande sångerska som ständigt vidgat sitt uttryck. Hon visar därmed på en öppenhet och ett mod som präglar Högskolan Dalarna. Lena är en förebild med sin självständighet och kommunikationsförmåga som är viktiga inslag i bildningsprocessen – ett av Högskolans uppdrag. Hon har en unik förmåga att forma olikheter till en helhet med lika stark global som lokal förankring, vilket är i linje med Högskolans vision i Dalarna i världen.”

Lena Willemark – Blaferdi (Blue Journey) / a RootsWorld review

Blåferdį (The Blue Journey) is a mesmerizing album from an always adventurous Swedish singer and violin player. Lena Willemark was inspired to write music for a Euroradio Folk Festival commission, after reading Siri Hustvedt’s book ”The Shaking Woman.” Hustvedt (a Norwegian studies professor) wrote about a recurring neurological condition which, when it occurred, would leave her shaking. As she undergoes treatment, Hustvedt wonders about her condition. Is it physical? Solely ‘mental?’ Both? Or a manifestion of memory? In short, what Willemark seems to have taken away from Hustvedt’s work is the concern for the outward life, and the submerged inner life. Willemark includes a quote from Hustvedt in the liner notes:
“Around and beneath the island of that self-conscious storyteller is a vast sea of unconsciousness, of what we don’t know, will never know, or have forgotten.”

The listener, then, is bound to be caught up in this crucial tension: we hear the stories brought to life by the musician, but who can say what the words and music will stir in each person, or in the next moment?

To realize Blåferdį, Willemark wrote a series of poems, in Swedish and in Älvdalska (also called Elfdalian, an ancient Swedish language) which she set to the sounds of a quintet (Willemark, vocals and violin; Emma Reid, violin; Mia Marin, 5-string violin; Mikael Marin, 5-string viola; and Leo Sander, cello), plus a percussionist (the wonderful Tina Quartey, on numerous drums and bells).

The texts themselves are beautiful, deep zen pieces.
For example, from “Blåferdį”
In the blue water
my journey began
Sweeping strains of memories flowing
I breath close to you
You who are the one I never leave…

Or, from “Swart (Black)”
Black as a forest lake
Above the water
the moon hangs
I am waiting for a whole new life
I am waiting
And the heart yearns for the light.

Everywhere nature interacts with human questing; on “Du so oller glemmd åv (You, Forgotten by All)”, “Fragments of memories. Streams that die away, to be a person without one’s self. Love is your star(“Balistienną”); a fiddler plays, and mountains tremble while deep seas roar (“Du spilmann,” O Fiddler). Lyrically, this is elemental, organic material. Symbolically, Willemark is taking us into shadow worlds where human emotions grow and die.

The music and singing is quite simply, astonishing. The strings act like roots, anchoring these songs, the cello another dark timbre. Quartey’s percussion never overwhelms the delicacy and force with which the quintet maneuvers through Willemark’s compositions. And Willemark is a magician, swooping in full-throated, whispering, calling out encouragement to the musicians. On “Swart (Black),” Willemark begins by intoning the lyrics, but then draws out deep breaths; one can almost imagine clouds of blackness escaping from her mouth, as a stringed instrument adds a resonant thrum under her. Willemark then heads up into her upper register, and the quintet joins in, circling, wary; the musicians drop away, leaving Willemark vulnerable, with minimalist support. The quintet rejoins with dynamic flourishes, but the cello changes the direction to a melodic dance before an emphatic ending which has Willemark keening and shouting.

And that’s just one example of the craft displayed on Blåferdį. Willemark also includes two instrumentals, “Swartpolską (The Black Polska),” and “Wissą-walsn (Waltz of Certainty),” both clearly derived from the Swedish instrumental tradition of magical, swirling strings and melancholy. On “Edh byres snart (It Begins Soon),” the strings and percussion lightly caress each other, calling and responding. After a minute and a half, Willemark’s vocals enter (At night, I wait in the depths — like a cry.), and suddenly the tune becomes clipped as she cries out, the tune dropping away, glistening like the top of waves touched by the moon.

And the moon makes an encore, on the concluding track “Ra weg”: Let the moon follow you at night, till the sunrise sings and joy returns –right away! “Ra weg” lets the string quintet actually rock, with its bluesy, sassy swagger. Willemark coaxes the group along, repeating Ra weg, sounding out the notes of the quintet as if she were engaging in Indian takadimi, and then eating the song alive.

An easy contender for album of the year, Lena Willemark and her “wish list of folk musicians” have created an outstanding artistic statement. Incredibly, Blåferdį feels as if it has always been there – the unconscious music of dreams, waking up. – Lee Blackstone

http://www.rootsworld.com/reviews/willemark-17.shtml


Grammisnomineringar

Grattis Lena Willemark till två nomineringar i årets Grammis:
BLÅFERDI (Årets folkmusik/Visa) och tillsammans med Cecilia Zilliacus albumet DANSA (Årets klassiska).

Lena är mitt uppe i succéturnén med JUL I FOLKTON och ikväll 15/12 spelar ensemblen i Örebro Konserthus.
16/12 Göteborgs konserthus
17/12 Linköping Konsert och Kongress
18/12 Palladium i Malmö.


Recension: Jul i folkton värmde som en välkryddad glögg i vinterkylan

Det är en glimrande föreställning vi får se på UKK när Jul i folkton uppträder denna kalla decemberafton. De sex musikerna på scenen besitter en stor samlad kompetens och talang och skapar magi tillsammans.

Jul i Folkton värmde som en glögg i vinterkylan. (Foto: Morgan Jansson)

Jul i Folkton värmde som en glögg i vinterkylan. (Foto: Morgan Jansson)

De är tionde året de turnerar tillsammans under namnet Jul i folkton. De musikanter som jag talar om är multiinstrumentalisten och visionären Ale Möller, tonkonstnären, sångerskan och riksspelmannen på fiol Lena Willemark, Esbjörn Hazelius som trakterar allehanda stränginstrument, riksspelmannen Lisa Rydberg på fiol, Olle Linder spelar bas och olika slagverk och slutligen gitarrmästaren Roger Tallroth.

Även Sofia Karlsson har tidigare ingått i denna grupp men hon är inte med i årets upplaga. Vi får trösta oss med att hon dyker upp på Katalin med Martin Hederos nu på onsdag.

7D2 9753-copy-2

Esbjörn Hazelius (Foto: Morgan Jansson)

Jag räknar innan konserten börjar till ett 20-tal instrument på scenen vilket bådar gott. Vi får sedan se en effektfull entré där flera av artisterna klingar på små bjällror till basspel av Olle Linder. Lisa Rydberg faller in med sin fiol och de sjunger alla tillsammans i en väldigt fin stämsång.

De fortsätter med en rungande Rävpolska där ”Räven raskar” är en del av melodin. Sedan följer ”Klang min vackra bjällra” efter Zacharias Topelius dikt ”Respolska” med Lena Willemark på sång. När sedan Esbjörn Hazelius sjunger så påminner hans skånska uttal mig lite om Mikael Wiehes.

Lena Willemark reciterar ”Nyårsklockan (ring klocka ring)” på älvdalsmål, som låter påfallande likt isländska tycker jag. Det är vackert fast jag bara kan förstå något ord här och där. Ale Möller spelar fint på en flöjt vilket skapar en speciell stämning. Lena Willemark sjunger sedan Monica Törnells Vintersaga och musiken går i ett härligt suggestivt tempo. Det är en av kvällens höjdpunkter för mig, men det finns många sådana.

Lena Willemark och Lisa Rydmark ”duellerar” lite i ett rungande fiolspel och Ale Möller spelar på något som kallas hackbräde som låter lite som en cittra. Roger Tallroth får sedan en stund i rampljuset då han underhåller oss på sin tolvsträngade gitarr.

7D2 9760-copy-2

Ale Möller. (Foto: Morgan Jansson)

Vid flera tillfällen visas väldigt snygga ljusspel bakom scenen. När Ale Möller fortsätter på Harpa ser nästan bakgrunden ut som några stora kontorsbyggnader. Ale Möller funderar sedan på hur han hade reagerat, när han var en långhårig yngling med elgitarr, om någon hade sagt till honom att han 40 år senare skulle spela harpa till en koralmelodi från dalarna. Han fortsätter sina funderingar om hur det kan vara i paradiset om man kommer dit. De gör en Povel Ramel liknade ”Paradiset (är det så vi ska ha det i paradiset)”

Olle Linders tamburinsolo när de spelar en brasiliansk julsång är ovanligt och imponerande. Han fortsätter sedan att berätta om när han reste tillsammans med sin familj till Brasilien och bodde i Rio de Janeiros gamla kvarter där han blev inspirerad att skriva musik, det blev Brasilienpolskan som vi härnäst får höra.

En härlig och ovanlig polska med lite sambarytmer. Han ackompanjeras främst av Roger Tallroth på gitarr och Lisa Rydberg på fiol. Jag slås av den musikaliska lekfullhet som alla musikerna besitter. De hanterar ju också flera olika instrument var under konsertens gång.

7D2 9788-copy-2

Lisa Rydberg. (Foto: Morgan Jansson)

Ale Möller tackar sponsorn Lampfabriken i Fagerhult, men vi får sedan veta att den är nedlagd för länge sedan. På 50/60-talet när de sökte arbetskraft från Sydeuropa flyttade bland annat ett grekiskt par till Sverige för att arbeta vid lampfabriken.

Deras dotter har lärt Jul i Folkton en grekisk julsång som Ale också sjunger på grekiska. Lisa Rydberg spelar sedan ett stycke på sin fiol som är så färskt så det ännu inte har något namn och det är enormt vackert. När musik verkligen berör mig så känner jag ofta en liten tår i ögonvrån och det gör jag nu.
De avslutar sedan kvällens första set med en rungande julsång.

7D2 9809-copy-2

Lena Willemark. (Foto: Morgan Jansson)

Efter pausen spelar Ale Möller mungiga till Olle Linders trumma i en annorlunda version av Staffan var en stalledräng. Ale spelar på olika flöjter och blåsinstrument under konsertens gång. Ibland liknar ljudet han får fram en sorts tvärflöjt och vid ett annat tillfälle spelar han på ett blåsinstrument som tillsammans med Lena Willemarks klaviaturspel låter som en säckpipa.

Lena Willemark berättar att när hon växte upp i Evertsberg, berättades det att enligt sägnen fick inte barn vara ute på kvällar och nätter mellan jul och nyår för då kunde trollet Glykks ta dem. Hon berättar en liknade norsk sägen och leder därmed in på nästa låt som hon och Lisa Rydberg ska framföra tillsammans och hylla de norska sångerskorna Agnes Buen och Kirsten Bråten Berg. Det är mäktigt när de två plus Esbjörn Hazelius spelar fiol samtidigt. En sträng går av på Lisas fiol ( hon berättar senare att faktiskt alla strängarna gick av)

7D2 9838-copy-2

Olle Linder. (Foto: Morgan Jansson)

Vi får därefter höra Esbjörn Hazelius sjunga den lite countryaktiga Bells are ringing av den amerikanska låtskrivaren och artisten Mary Chapin Carpenter. Lena Willemark och Lisa Rydberg framför en hymn till Maria med klang av medeltida musik. Esbjörn Hazelius försöker att lära oss lite gaeliska och berättar om Irländska traditioner kring jul.

Han spelar sedan en irländsk jig som övergår i en reel, i ett rasande tempo, tillsammans med de andra musikerna.Vi får också bland annat höra Lena Willemark sjunga Ulf Lundells fina ”Snart kommer änglarna att landa” innan det är dags för extranummer som avslutas med att publiken sjunger körsång tillsammans med artisterna till ”Nu tändas tusen juleljus”.

7D2 9873-copy-2

Roger Tallroth. (Foto: Morgan Jansson)

Det är verkligen en genuin, varm och innerlig julstämning vi har fått uppleva denna kväll av musiker med stor talang, känsla och ett väldigt fint samspel. Vi har bjudits på mycket omväxlande musik från olika delar av världen med mer eller mindre julkänsla.

Deras val av musik känns spännande och väl avvägt och inte alls förutsägbart på något sätt. En mycket trevlig kväll!


Premiäryra när Eskilstuna bjuds på Jul i Folkton

Nu när det mesta av snön smält bort kanske julkänslan kommit av sig lite för de flesta. Det vill folkmusikerna Ale Möller,  Lena Willemark råda bot på. På lördag kväll har deras julkonsert Jul i Folkton premiär på Konserthallen i Eskilstuna.

Jul i Folkton är lite av en långkörare bland alla de julshower som under december månad varje år intar Sveriges scener. Sedan starten 2005 har turnén genomförts nästan varje år med olika musiker ur Sveriges folkmusiker-elit. I år tar Ale och Lena med sig några av Sveriges namnkunnigaste folkmusiker slagverkaren Olle Linder, multimusikern Esbjörn Hazelius, violinisten Lisa Rydberg och gitarristen Roger Tallroth för att sprida julstämning i åtta städer runtom i Sverige.
Först ut på turnén är Eskilstuna där Konserthallen kommer fyllas till bredden med toner av fiol, mandola, kulningsång och slagverk från hela världen. Här får vi smaka på julens alla sidor, från internationella julklassiker som ”O helga natt” till kanske mer sällsynta julvisor såsom ”Vintersaga” av Ted Ström som beskriver flera vinterlandskap i Sveriges avlånga land.
Den här konserten är ett måste för den som vill uppleva en jul med doft av gran, halm,tidlöshet och tradition, en klassisk folkjul!

Turné

10/12 Eskilstuna, Konserthallen
11/12 Stockholm, Rival
12/12 Uppsalla, UKK
14/12 Falun, Kulturhuset
15/12 Örebro, Konserthuset
16/12 Göteborg, Konserthuset
17/12 Linköping, Konsert och Kongress
18/12 Malmö, Palladium


Lena är nu på turné med Willemark, Trio X, Väsen & NBB

Alla tillsammans eller i olika konstellationer. Här möts fantastiska musiker och musik från olika traditioner sammanflätas. En oförglömlig konsertkväll utlovas!
 
Lena Willemark har kommit att bli en centralgestalt inom den svenska folkmusiken och en banbrytande genreöverskridande sångerska.
 
Väsen, Upplands folkmusikgrupp som ständigt blir inbjudna till internationella musikfestivaler runtom i världen, Olof Johansson, Roger Tallroth, Mikael Marin och André Ferrari.
 
Norrbotten Big Band har sin hemmavist i Norrbottensmusiken men turnerar också mycket i övriga Sverige, har varit grammisnominerade och är ett fartfyllt storband.
 
Trio X, improvisationstrion från Musik i Uppland, rör sig ständigt mellan och i olika musikgenrer, Lennart Simonsson, Joakim Ekberg och Per V Johansson.
 
2016-11-15 19:00 Zodiaken, Bruksgymnasiet Gimo
2016-11-16 19:00 Fridegårdsskolan Bålsta
2016-11-17 19:00 Folkets Hus Heby
2016-11-18 19:00 Möbeln Tierp
2016-11-19 15:00 Joar Blå Enköping
2016-11-20 15:00 Tilassalen Knivsta
2016-11-21 18:00 Kulturcentrum Sävja
2016-11-22 19:00 Folkets Hus Skutskär

Intensiv totalmusik med Lena Willemark

Lena Willemark är en totalmusiker med lika stark global som lokal förankring. Det visade hon med eftertryck vid turnépremiären i Älvdalen.

Ingen är profet i sin hemstad. Sällan har det talesättet varit så missvisande som vid fredagskvällens konsert i Älvdalens ärevördiga biograflada. Det är premiär på Lena Willemarks konsertturné med Blåferdi, hennes beställningsverk för Sveriges Radio, uruppfört i Rättvik 2014.

I samband med turnén släpps också en skiva med verket, se recension på annan plats.

Scenen är upplyst i blått, samma blå nyans som i vårkvällsskymningen utanför, när Lena Willemark äntrar scenen tillsammans med Emma Reid, fiol, Mia Marin, femsträngad fiol, Mikael Marin, femsträngad viola, Leo Sander, cello och Tina Quartey, percussion. Blåferdi, med Lena Willemarks egna texter på älvdalsmål, är skrivet just för dessa musiker.

En insändare i DD för några dagar sedan har argumenterat för att älvdalskan äntligen bör få officiell ställning som minoritetsspråk. I den här publiken är älvdalskan snarare majoritetsspråk, och Lena Willemark gör ingen hemlighet av vad det betyder för henne att ha premiärkonserten just här, med en publik som förstår vad hon sjunger.

Det blir ett intensivt samspel mellan musikerna på scenen. Men inte bara mellan dem, utan också mellan musikerna och åhörarna. Det måste ge en stark energikick att känna ett sådant gensvar från publiken.

Lena Willemark är riksspelman på älvdalslåtar, men hon vägrar envist att inordna sig i något speciellt fack. Snarast skulle man vilja kalla henne totalmusiker. Här blir det ett särskilt intensivt samspel mellan henne och Tina Quartey, med alla möjliga indiska, afrikanska och västerländska rytminstrument.

Tina Quartey drar för övrigt ned en av kvällens kraftigaste applåder, när Lena Willemark citerar vad hon sade när hon före konserten gick runt och beundrade den anrika lokalen: Du Lena! Jag tror på folkhemmet igen.

Det är inte bara musiken från den aktuella skivan publiken får höra. Mia och Mikael Marin bjuder på den senares Malungspolskan, en rivig triolpolska i A-dur, och hela ensemblen spelar Längs gamla färdvägar och stigar, en låt efter Evertsbergsspelmannen Ekor Anders Andersson. Vi får också vara med om en urpremiär, en låt där Lena Willemark gestaltar islossningen i Stockholms skärgård. Man kan riktigt se framför sig isen, hur den skruvar sig och klirrar mot klipphällarna.

Publikens entusiasm går inte att ta miste på. Det går uppenbarligen att vara profet i sin hemstad. Som extranummer får vi höra Hoppets dörr, en text Lena Willemark skrivit till en melodi hon lärt av mästerspelmannen Per Gudmundsson, och som hon tillägnar alla barn som lever i flykt.

Det är på något vis signifikativt för Lena Willemark, en totalmusiker med lika stark global som lokal förankring.


Lena Willemark – Sagolik vattenpoesi

Vid första lyssningen, redan innan jag läser konvolutet, är det uppenbart att Blåferdi är vattnets musik. Vattnets musik som tätt sammankopplad med kvinnan, månen och hjärtats alla känslor ger oss det porlande livet. Blåferdi är en drabbande vacker färd genom flytande virvlar, smältande istappar, dunstande soldagg och pulserande längtan.

Lena Willemark har skapat ett mästerverk utan att bli långrandig eller förutsägbar. I korta texter på älvdalsmål hämtar hennes poesi sin kraft hos urmodern. Och Willemarks själfulla röst förkroppsligar själv sedan denna källa. Det är en sprängande kraft – orubblig, vidsträckt och tidlös.

Färden får fart av Emma Reid, Mia och Mikael Marin, Leo Sander och Tina Quarteys drivna samspel. Kompositionerna hittar ideligen sin perfekta form, och improvisation och tajming följs åt. Episkt.

Bästa låt: Wissa-Walsn

Lovisa Lagneryd/NWT.se